… att säga att man har en ätstörning låter ju ganska så dramatiskt… Men jag har i flera år nog varit övertygad om att så är fallet då det kommer till mig själv. Bli inte rädda nu ni som läser, inte är det anorexi/bulimi jag snackar om, men jag har inte/har aldrig haft, en sund inställning till mat. Typ, ät när du är hungrig, sluta när du är mätt. Det funkar inte. Jag tänker för mycket, slutar äta, äter inget, äter för mycket, äter allt.
Mat upptar en för stor del i mitt liv. Det skulle vara lättare om människor inte skulle behöva äta. Då skulle jag inte behöva tänka på mat överhuvudtaget. Liksom, problem solved. Nu är det ju inte så enkelt. Därför tycker jag att lchf löser ganska många problem. Det är lättare att inte tänka på mat när inte blodsockret far som en bergochdalbana, det är lättare att inte tänka på mat för man är inte hungrig på samma sätt som när man äter kolhydrater. Det är lättare att inte tänka på mat när man vet att det man senare kommer att äta faktiskt är riktigt bra för kroppen och kommer att göra att jag orkar mer. Det är lättare att leva med sig själv utan en brant svängande blodsockerkurva. Det är lättare att vara trevlig, orka med folk, sig själv, sitt liv, att träna. Det är lättare att sitta still utan en massa socker i blodet. Det är lättare att klä sig fint när gravidmagen har försvunnit för den har ju faktiskt ingen bebis i sig. Det är lättare att vara glad. Det är lättare att vara jag. Det är lättare för dig att vara med mig. Det är lättare att leva.
Jaha, tänker väl du nu. Ska livet vara så j**** lätt då?? Då svarar jag med orden; varför göra det svårt för sig om man kan göra det lätt? 💖
Ännu en blogg om kampen mot sockerberoende 